Flores – porten till djungeln
Allt börjar på den lilla ön Flores. En fantastiskt mysig liten ö med coola caféer och härliga hostels. Området fungerar som utgångspunkt till Reserva de Biosfera Maya, ett enormt djungelreservat vid gränslandet till Belize och Mexiko. Jag skyndar mig att få ordning på de sista praktiska sakerna som myggmedel, skoskavsplåster och solhatt. Imorgon ska jag nämligen ge mig iväg på en tre dagar lång vandring genom djungeln, som avslutas vid de magiska mayaruinerna.
Avfärd i kolmörker och utan någon aning om vad som väntar
Jag hämtas kl. 05 av en man på scooter med en enorm matkasse. Vi går till hamnen och byter fordon flera gånger – en absurd logistik, men plötsligt befinner jag mig mitt i ingenstans i Dos Aguadas, vid ett litet, lokalt matställe. Jag är trött, en aning oförberedd, men enormt spänd och ser fram emot att möta resten av gruppen. Här får jag dock veta att det bara är jag och en lokal guide, Alfonso, som inte pratar ett ord engelska, som ska ut på vandringen. Spännande. Tårarna tränger sig fram en bit – men jag samlar mig över en portion med ägg och tortillas, och tänker att det värsta som kan hända är att jag blir bättre på spanska. Alfonso är en kort, spinkig man med ett väldigt snällt ansikte. Han har två barn med sig. Den ena spänner fast vår matpåse bakpå sin Freedom-motorcykel, och den andra försvinner. Vi sätter kurs mot djungeln – och jag har ingen aning om vad som väntar.
Svett, damm och skinkmacka – första dagen i djungeln
Vi vandrar i fyra timmar i 35+ graders värme, med hög luftfuktighet. Efter 10 km och en checkpoint-ingång till bioparken tar vi vår första paus – och jag har redan druckit flera liter vatten. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv – från ställen jag inte ens visste att jag kunde svettas från. Men det är absolut värt det! Lunchen: macka med skinka och majonnäs. Det kan man inte klaga över. Jag sväljer ner den, till viss del i överlevnadssyfte.
Djungel-läger och hemmabryggd
Under eftermiddagen kommer vi fram till en vaktpost i djungeln, där två rangers bor på heltid. De bjuder oss på djungelwhiskey – fermenterade ananas- och melonskal. De serveras i en kopp som jag har känslan av inte har diskats på flera veckor, men jag dricker det som en äkta festivalveteran och försöker att inte tänka på bakterier, och vad de skulle kunna göra för resten av resan. Vi fortsätter efter en halvtimmes småprat (på min exceptionellt begränsade spanska) till lägret, en takförsedd eldstad och ett vindskydd.
Mirador, macheter och jaguarer
Vi packar upp i lägret och bestiger det närliggande Mirador – en högt belägen utsiktsplats med panoramautsikt över djungeln. Männen använder platsen som hotspot för att kolla TikTok och ringa hem. Jag lär mig lite om Q’eqchi’, den lokala mayadialekten, innan vi återvänder till lägret. Strax innan mörkret faller går vi ner mot den stora klippväggen där det bor miljontals fladdermöss. Himlen över djungeln blir alldeles svart när alla djuren lämnar sina grottor, och samtidigt hör jag för första gången jaguarernas rop på varandra.
Ett tält blir uppslaget till mig i vindskyddet, och jag somnar på studs samma sekund som jag lägger mig på den tunna filten, som fungerar som madrass på det kalla cementgolvet.
Dag 2 – Glömda tempel och gör-det-själv i djungeln
Jag vaknar klockan 4 till djungelns ljudorgie. Jag kan nästan känna vinddragen från alla aporna som svingar sig i träden runtomkring oss. Klockan 6 går vi upp och Alfonso börjar med frukosten – ägg så klart – och två timmar senare är vi klara. Temperaturen är redan, klockan 8 på morgonen, 37 grader.
Vi beger oss mot El Zotz-ruinerna, som är den huvudsakliga anledningen till den här djungelvandringen. En avsides belägen mayaruin gömd i djungeln, känd för sina mystiska tempel, fladdermusfyllda grottor och spektakulära utsikt över Tikal från toppen av backarna. Vi spenderar två timmar med att utforska de gamla templen som tornar upp sig mellan trädkronorna.
Vi går tillbaka till lägret, packar ihop våra saker och har nu tre timmars vandring till nästa lägerplats. Här är standarden betydligt enklare: det finns tak men inget vindskydd att sova i. Jag blir plötsligt väldigt medveten om de många vilda djuren i området, och pulsen ökar en aning vid tanken på att sova i ett tält här ute i den vilda djungeln.
På väg till lägret hittar Alfonso en stor plastbit som han ser en möjlighet i. Efter två timmars smältande över elden, hoppande på och justeringar av plasten, så skapar han ett perfekt hölster till sin enorma machete. En riktig MacGyver!
Dag 3 – Vrålapor, näsbjörnar och magiska Tikal
Idag satte vi väckarklockan på 04.00, med hopp om att komma fram till Tikal innan solen steker som mest. Vi gick i den tätaste djungel hittills, och det riktigt doftade av äventyr att gå i månskenet, i en mörk djungel full med vilda djur, och hela tiden bli piskad i ansiktet av täta buskar och spindelväv. Vandringen hade fram till nu varit utan några större nivåskillnader i höjdmeter. Idag var den brantaste delen av hela vandringen, och jag var innerligt lycklig för att vi genomförde den i nattens mörker.
Klockan 10.30 började vi se de första templen som stack upp på små kullar ur ett tätbevuxet buskage, och det gick upp för mig att vi nu hade nått fram till det enorma ruinområdet Tikal.
Tikal var utan tvekan en av höjdpunkterna på resan. Mitt i den täta djungeln i norra Guatemala reser sig de gamla mayaruinerna som tagna ur en Indiana Jones-film – och det känns verkligen också så när vi smyger oss fram genom morgondimman, omgivna av vrålapor och fågelsång. Tempel IV bjuder på en oförglömlig utsikt över regnskogen, med tempeltoppar som sticker upp som öar ur ett grönt hav.
Jag hade ingen aning om hur stort området var, och kunde lätt ha spenderat mer än de 2,5 timmar som jag hade avsatt till att utforska området. Ett tips: köp en eftermiddagsbiljett, så kan du se solnedgången från Tempel IV. Då får du också möjlighet att stanna tills mörkret faller på, och uppleva de tusentals fladdermössen när de ger sig ut på jakt.
Ett vemodigt farväl till Alfonso och ett välkommet återseende till dusch och luftkonditionering
Efter ett par timmars utforskande av templen sa jag vemodigt farväl till Alfonso, och drack en iskall Cola vid huvudingången. Här fick jag ett sista besök av en söt, liten näsbjörn innan jag hoppade på en offentlig buss för en resa två timmar söderut till mitt hostel i Flores. Jag skyndade mig att checka in så att jag kunde njuta av luftkonditioneringen på rummet och ta en iskall dusch. Min telefon hoppade automatiskt på nätverket, och det kändes helt stressande med alla notiser som poppade upp efter tre dagar ”off the grid”. Överväldigad av upplevelser gick jag ut och beställde en portion tacos på en lokal restaurang, och reflekterade över det riktiga äventyr som de senaste tre veckorna hade bjudit på.
Guatemala – stora äventyr före komfort
Guatemala är inte bara ett land som du reser igenom – det är ett land som lirkar sig in under huden på dig. Med sina aktiva vulkaner, gamla mayaruiner, färgrika marknader och varma, gästfria människor lyckas landet att överraska och hänföra på alla sätt. Här går tiden sin egen stilla lunk, och det är just det som gör upplevelsen så äkta.
Guatemala är ett land för dig som vågar ta de ojämna stigarna, byta ut bekvämlighet mot äventyr – och som söker något mer än bara en semester. I Guatemala får du ögonblick som etsar sig fast. Du får historier som du inte hade kunnat förvänta dig. Och du får minnen som stannar hos dig långt efter att ryggsäcken har packats upp.
Allt börjar på den lilla ön Flores. En fantastiskt mysig liten ö med coola caféer och härliga hostels. Området fungerar som utgångspunkt till Reserva de Biosfera Maya, ett enormt djungelreservat vid gränslandet till Belize och Mexiko. Jag skyndar mig att få ordning på de sista praktiska sakerna som myggmedel, skoskavsplåster och solhatt. Imorgon ska jag nämligen ge mig iväg på en tre dagar lång vandring genom djungeln, som avslutas vid de magiska mayaruinerna.
Avfärd i kolmörker och utan någon aning om vad som väntar
Jag hämtas kl. 05 av en man på scooter med en enorm matkasse. Vi går till hamnen och byter fordon flera gånger – en absurd logistik, men plötsligt befinner jag mig mitt i ingenstans i Dos Aguadas, vid ett litet, lokalt matställe. Jag är trött, en aning oförberedd, men enormt spänd och ser fram emot att möta resten av gruppen. Här får jag dock veta att det bara är jag och en lokal guide, Alfonso, som inte pratar ett ord engelska, som ska ut på vandringen. Spännande. Tårarna tränger sig fram en bit – men jag samlar mig över en portion med ägg och tortillas, och tänker att det värsta som kan hända är att jag blir bättre på spanska. Alfonso är en kort, spinkig man med ett väldigt snällt ansikte. Han har två barn med sig. Den ena spänner fast vår matpåse bakpå sin Freedom-motorcykel, och den andra försvinner. Vi sätter kurs mot djungeln – och jag har ingen aning om vad som väntar.
Svett, damm och skinkmacka – första dagen i djungeln
Vi vandrar i fyra timmar i 35+ graders värme, med hög luftfuktighet. Efter 10 km och en checkpoint-ingång till bioparken tar vi vår första paus – och jag har redan druckit flera liter vatten. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv – från ställen jag inte ens visste att jag kunde svettas från. Men det är absolut värt det! Lunchen: macka med skinka och majonnäs. Det kan man inte klaga över. Jag sväljer ner den, till viss del i överlevnadssyfte.
Djungel-läger och hemmabryggd
Under eftermiddagen kommer vi fram till en vaktpost i djungeln, där två rangers bor på heltid. De bjuder oss på djungelwhiskey – fermenterade ananas- och melonskal. De serveras i en kopp som jag har känslan av inte har diskats på flera veckor, men jag dricker det som en äkta festivalveteran och försöker att inte tänka på bakterier, och vad de skulle kunna göra för resten av resan. Vi fortsätter efter en halvtimmes småprat (på min exceptionellt begränsade spanska) till lägret, en takförsedd eldstad och ett vindskydd.
Mirador, macheter och jaguarer
Vi packar upp i lägret och bestiger det närliggande Mirador – en högt belägen utsiktsplats med panoramautsikt över djungeln. Männen använder platsen som hotspot för att kolla TikTok och ringa hem. Jag lär mig lite om Q’eqchi’, den lokala mayadialekten, innan vi återvänder till lägret. Strax innan mörkret faller går vi ner mot den stora klippväggen där det bor miljontals fladdermöss. Himlen över djungeln blir alldeles svart när alla djuren lämnar sina grottor, och samtidigt hör jag för första gången jaguarernas rop på varandra.
Ett tält blir uppslaget till mig i vindskyddet, och jag somnar på studs samma sekund som jag lägger mig på den tunna filten, som fungerar som madrass på det kalla cementgolvet.
Dag 2 – Glömda tempel och gör-det-själv i djungeln
Jag vaknar klockan 4 till djungelns ljudorgie. Jag kan nästan känna vinddragen från alla aporna som svingar sig i träden runtomkring oss. Klockan 6 går vi upp och Alfonso börjar med frukosten – ägg så klart – och två timmar senare är vi klara. Temperaturen är redan, klockan 8 på morgonen, 37 grader.
Vi beger oss mot El Zotz-ruinerna, som är den huvudsakliga anledningen till den här djungelvandringen. En avsides belägen mayaruin gömd i djungeln, känd för sina mystiska tempel, fladdermusfyllda grottor och spektakulära utsikt över Tikal från toppen av backarna. Vi spenderar två timmar med att utforska de gamla templen som tornar upp sig mellan trädkronorna.
Vi går tillbaka till lägret, packar ihop våra saker och har nu tre timmars vandring till nästa lägerplats. Här är standarden betydligt enklare: det finns tak men inget vindskydd att sova i. Jag blir plötsligt väldigt medveten om de många vilda djuren i området, och pulsen ökar en aning vid tanken på att sova i ett tält här ute i den vilda djungeln.
På väg till lägret hittar Alfonso en stor plastbit som han ser en möjlighet i. Efter två timmars smältande över elden, hoppande på och justeringar av plasten, så skapar han ett perfekt hölster till sin enorma machete. En riktig MacGyver!
Dag 3 – Vrålapor, näsbjörnar och magiska Tikal
Idag satte vi väckarklockan på 04.00, med hopp om att komma fram till Tikal innan solen steker som mest. Vi gick i den tätaste djungel hittills, och det riktigt doftade av äventyr att gå i månskenet, i en mörk djungel full med vilda djur, och hela tiden bli piskad i ansiktet av täta buskar och spindelväv. Vandringen hade fram till nu varit utan några större nivåskillnader i höjdmeter. Idag var den brantaste delen av hela vandringen, och jag var innerligt lycklig för att vi genomförde den i nattens mörker.
Klockan 10.30 började vi se de första templen som stack upp på små kullar ur ett tätbevuxet buskage, och det gick upp för mig att vi nu hade nått fram till det enorma ruinområdet Tikal.
Tikal var utan tvekan en av höjdpunkterna på resan. Mitt i den täta djungeln i norra Guatemala reser sig de gamla mayaruinerna som tagna ur en Indiana Jones-film – och det känns verkligen också så när vi smyger oss fram genom morgondimman, omgivna av vrålapor och fågelsång. Tempel IV bjuder på en oförglömlig utsikt över regnskogen, med tempeltoppar som sticker upp som öar ur ett grönt hav.
Jag hade ingen aning om hur stort området var, och kunde lätt ha spenderat mer än de 2,5 timmar som jag hade avsatt till att utforska området. Ett tips: köp en eftermiddagsbiljett, så kan du se solnedgången från Tempel IV. Då får du också möjlighet att stanna tills mörkret faller på, och uppleva de tusentals fladdermössen när de ger sig ut på jakt.
Ett vemodigt farväl till Alfonso och ett välkommet återseende till dusch och luftkonditionering
Efter ett par timmars utforskande av templen sa jag vemodigt farväl till Alfonso, och drack en iskall Cola vid huvudingången. Här fick jag ett sista besök av en söt, liten näsbjörn innan jag hoppade på en offentlig buss för en resa två timmar söderut till mitt hostel i Flores. Jag skyndade mig att checka in så att jag kunde njuta av luftkonditioneringen på rummet och ta en iskall dusch. Min telefon hoppade automatiskt på nätverket, och det kändes helt stressande med alla notiser som poppade upp efter tre dagar ”off the grid”. Överväldigad av upplevelser gick jag ut och beställde en portion tacos på en lokal restaurang, och reflekterade över det riktiga äventyr som de senaste tre veckorna hade bjudit på.
Guatemala – stora äventyr före komfort
Guatemala är inte bara ett land som du reser igenom – det är ett land som lirkar sig in under huden på dig. Med sina aktiva vulkaner, gamla mayaruiner, färgrika marknader och varma, gästfria människor lyckas landet att överraska och hänföra på alla sätt. Här går tiden sin egen stilla lunk, och det är just det som gör upplevelsen så äkta.
Guatemala är ett land för dig som vågar ta de ojämna stigarna, byta ut bekvämlighet mot äventyr – och som söker något mer än bara en semester. I Guatemala får du ögonblick som etsar sig fast. Du får historier som du inte hade kunnat förvänta dig. Och du får minnen som stannar hos dig långt efter att ryggsäcken har packats upp.
