Av Michelle Hvid
Inkaruinen Choquequirao är belägen på 3000 meters höjd i bergskedjan Vilcabamba. Denna välbevarade hemlighet skulle vi gärna vilja tipsa dig om att besöka, den är helt vanvettigt imponerande.
Choquequirao är en ruin à la Machu Picchu, byggt kort efter just Machu Picchu men eftersom Choquequirao enbart kan nås till fots via en ganska tuff tvådagarsvandring (så gott som enbart på uppförsbacke) så är ruinen en av de få platser på jorden där du kan gå runt helt ensam och föreställa dig hur det var då inkafolket byggde det 1536. Här finns inget Starbucks-kaffe. Här finns inte en gång något rinnande vatten. Toaletten är av ”inkamodell”, på ren gammal svenska kallat ”utedass”.
Vid Machu Picchu var det lite IKEA med en massa ringlande köer av folk som uppträdde lite som får och gick bakom de som gick framför. På Choquequirao var jag istället Indiana Jones, odödlig och på nya äventyr. Det var dröm och mardröm och vackert och överväldigande. Inte minst en dödsföraktande trappa som jag lyckades besegra kommer i åtanke. Detta var en av mitt livs mesta magiska dagar.
Gå dit upp. Det är så vackert. Ensamt. Ofördärvat. Vilt. Tidlöst. I alla fall innan de har byggt en linbana som kommer att ge access till alla och envar på 15 minuter.
Om Machu Picchu var fantastiskt så var Choquequirao magiskt. Den mest öde och oframkomliga plats på jordklotet jag någonsin har besökt. Turen var tuff och rå, men nu när jag har fått mig ett varmt bad och lite kall vattenmelon så känns allt som det ska igen.
Ja, bortsett från att turen jag just har varit på för alltid och evigt kommer att vara en del av mig, en del som jag är vanvettigt stolt över. Vi snackar om att kasta ut hela sin bekvämlighetszon i ett stort ett bungy jump. Stick iväg. Innan det är för sent. Ta turen som jag tog, ihop med dig själv, och känn världen.
Kära hälsningar från Michelle.
Choquequirao är en ruin à la Machu Picchu, byggt kort efter just Machu Picchu men eftersom Choquequirao enbart kan nås till fots via en ganska tuff tvådagarsvandring (så gott som enbart på uppförsbacke) så är ruinen en av de få platser på jorden där du kan gå runt helt ensam och föreställa dig hur det var då inkafolket byggde det 1536. Här finns inget Starbucks-kaffe. Här finns inte en gång något rinnande vatten. Toaletten är av ”inkamodell”, på ren gammal svenska kallat ”utedass”.
Vid Machu Picchu var det lite IKEA med en massa ringlande köer av folk som uppträdde lite som får och gick bakom de som gick framför. På Choquequirao var jag istället Indiana Jones, odödlig och på nya äventyr. Det var dröm och mardröm och vackert och överväldigande. Inte minst en dödsföraktande trappa som jag lyckades besegra kommer i åtanke. Detta var en av mitt livs mesta magiska dagar.
Gå dit upp. Det är så vackert. Ensamt. Ofördärvat. Vilt. Tidlöst. I alla fall innan de har byggt en linbana som kommer att ge access till alla och envar på 15 minuter.
Om Machu Picchu var fantastiskt så var Choquequirao magiskt. Den mest öde och oframkomliga plats på jordklotet jag någonsin har besökt. Turen var tuff och rå, men nu när jag har fått mig ett varmt bad och lite kall vattenmelon så känns allt som det ska igen.
Ja, bortsett från att turen jag just har varit på för alltid och evigt kommer att vara en del av mig, en del som jag är vanvettigt stolt över. Vi snackar om att kasta ut hela sin bekvämlighetszon i ett stort ett bungy jump. Stick iväg. Innan det är för sent. Ta turen som jag tog, ihop med dig själv, och känn världen.
Kära hälsningar från Michelle.
