Av Peter Andersen
Vi har nu landat i Cusco, som tidigare var inkarikets huvudstad. Staden ligger på cirka 3500 meters höjd, så innan man ska ge sig ut för att trekka i de omkringliggande bergen för att uppleva inkaruinerna så är det en mycket god idé ett först ta sig ett par dagar för att acklimatisera sig.
Utsikten från den åtta meter höga Jesus-figuren Cristo Blanco är enastående och samtidigt är det god träning att gå upp för alla trapporna dit nerifrån staden. Dessutom är det gratis.
Efter tre dagar i Cusco startar så äntligen vår nio dagar långa vandring och på vägen ligger två inkaruiner. Den första, Choquequirao, är den som många turister inte kommer att se, vilket gör stigen upp till ruinen lite hårdare och lite mera spännande. Redan på dag ett är naturen flott och vi ser många snöklädda berg på vår väg.
De flesta nätter kommer vi att campa i tält. Guiderna förbereder läcker och proteinrik kvällsmat och så spelar vi lite kort innan benen efter en hård dag drar oss i riktning mot sovsäcken. Morgonutsikten från tältet väcker oss som en skön hälsning och guiderna kommer varje morgon med te kokt på kokablad.
Vi vandrar iväg medan morgonen ännu är tidig. Längst fram går hästarna som bär våra sovsäckar och det mesta av vårt bagage. Det enda vi själv bär är en kamera, choklad, vatten och, viktigt, mera vatten. Efter en hård dag med nästan sju timmars tuff vandring intar vi äntligen toppen och för första gången ser vi Choquequirao, en jätteruin där man ännu inte hunnit med att gräva ut mera än 10-15% av området.
Choquequirao-ruinen är ännu inte helt utgrävd, och man kan se att terasserna fortsätter. Vi är de enda turisterna vid ruinen. Det är en enorm upplevelse.
Vid en av övernattningsplatserna bor man tätt inpå lokalbefolkningen i bergen. Här är vi på besök i ett mycket primitivt kök, där mor och son håller på med att förbereda kvällsmaten. När man vandrar iväg möter man ofta lokalbefolkningen. Här möter vi en dam som just kommer från grannbyn, där hon har varit och köpt sig ett par grisar.
Utsikten och naturen är enastående. Varje dag bjuder på något nytt och det är så skönt att gå i dessa oexploaterade områden. Det högsta passet på vandringen ligger på 4700 meters höjd och personligen har jag själv aldrig tidigare varit så långt upp och det blir en hård, tuff kamp att ta sig upp. På toppen lägger vi varsin sten som vi har burit på under hela vandringen. Man gör det av respekt för berget, dessutom skyddas man av Apache Mama (Moder Jord) från olyckor under återfärden.
Så når vi, på den sista dagen, äntligen fram till Machu Picchu, den största och mest berömda av alla ruiner från nnkaperioden. Vi ankommer redan klockan sex om morgonen och här är nästan inte en enda annan turist. Utsikten över detta märkliga rike, som spanjorerna lyckligtvis aldrig upptäckte, är helt unik. I bakgrunden kan man se berget Wayna Picchu, och även bestiga det. 400 turister om dagen får lov att komma dit upp, så kom ihåg att säga till din guide ifall du vill dit, så skaffar han biljetterna. Utsikten från Wayna Picchu är nog det mest perfekta man kan avsluta denna niodagarsvandring i världsklass med.
Utsikten från den åtta meter höga Jesus-figuren Cristo Blanco är enastående och samtidigt är det god träning att gå upp för alla trapporna dit nerifrån staden. Dessutom är det gratis.
Efter tre dagar i Cusco startar så äntligen vår nio dagar långa vandring och på vägen ligger två inkaruiner. Den första, Choquequirao, är den som många turister inte kommer att se, vilket gör stigen upp till ruinen lite hårdare och lite mera spännande. Redan på dag ett är naturen flott och vi ser många snöklädda berg på vår väg.
De flesta nätter kommer vi att campa i tält. Guiderna förbereder läcker och proteinrik kvällsmat och så spelar vi lite kort innan benen efter en hård dag drar oss i riktning mot sovsäcken. Morgonutsikten från tältet väcker oss som en skön hälsning och guiderna kommer varje morgon med te kokt på kokablad.
Vi vandrar iväg medan morgonen ännu är tidig. Längst fram går hästarna som bär våra sovsäckar och det mesta av vårt bagage. Det enda vi själv bär är en kamera, choklad, vatten och, viktigt, mera vatten. Efter en hård dag med nästan sju timmars tuff vandring intar vi äntligen toppen och för första gången ser vi Choquequirao, en jätteruin där man ännu inte hunnit med att gräva ut mera än 10-15% av området.
Choquequirao-ruinen är ännu inte helt utgrävd, och man kan se att terasserna fortsätter. Vi är de enda turisterna vid ruinen. Det är en enorm upplevelse.
Vid en av övernattningsplatserna bor man tätt inpå lokalbefolkningen i bergen. Här är vi på besök i ett mycket primitivt kök, där mor och son håller på med att förbereda kvällsmaten. När man vandrar iväg möter man ofta lokalbefolkningen. Här möter vi en dam som just kommer från grannbyn, där hon har varit och köpt sig ett par grisar.
Utsikten och naturen är enastående. Varje dag bjuder på något nytt och det är så skönt att gå i dessa oexploaterade områden. Det högsta passet på vandringen ligger på 4700 meters höjd och personligen har jag själv aldrig tidigare varit så långt upp och det blir en hård, tuff kamp att ta sig upp. På toppen lägger vi varsin sten som vi har burit på under hela vandringen. Man gör det av respekt för berget, dessutom skyddas man av Apache Mama (Moder Jord) från olyckor under återfärden.
Så når vi, på den sista dagen, äntligen fram till Machu Picchu, den största och mest berömda av alla ruiner från nnkaperioden. Vi ankommer redan klockan sex om morgonen och här är nästan inte en enda annan turist. Utsikten över detta märkliga rike, som spanjorerna lyckligtvis aldrig upptäckte, är helt unik. I bakgrunden kan man se berget Wayna Picchu, och även bestiga det. 400 turister om dagen får lov att komma dit upp, så kom ihåg att säga till din guide ifall du vill dit, så skaffar han biljetterna. Utsikten från Wayna Picchu är nog det mest perfekta man kan avsluta denna niodagarsvandring i världsklass med.
